God Jul

God Jul & Gott Nytt År önskar Margona, Pojken och Jaff

Du = personlig tränare

När du tränar din häst har du rollen som personlig tränare och motivatör. Det tycker jag att man ska ta på största allvar. Tränar man för sig själv som jag gör väldigt mycket så måste man vara noga med att behålla balansen i sig själv. Med det menar jag att man måste försöka hålla det man förmedlar till hästen logiskt och rent och inte komma in på fel banor.

Några frågor man kan ställa sig själv:

- Känns hästen positiv innan passet?

- Känns hästen positiv under passet?

- Känns hästen positiv efter passet?

- Får ni igenom det du vill?

- Gör ni några framsteg/tecken på framsteg?

- Blir jag arg/frustrerad/tappar humöret?

När du gett dig själv svar på dessa frågor utvecklar du det vidare: Varför?

När svar på det finns frågar man sig: Hur kan jag åtgärda det?

Man får inte glömma att resonera ur hästens vinkel också, inte bara sin egen. T.ex. Får ni igenom det ni vill? Svar: nej. Varför? För att jag blir frustrerad och tappar fokus? För att hästen inte är tillräckligt stark för övningen än? Man måste tänka brett och titta på alla möjligheter.

Hur kan jag åtgärda det? För att få svar på det måste man först veta vad problemet är. Vi säger att problemet är att hästen spänner till i överlinjen. Försök då att tänka ut när hästen blir spänd i överlinjen. I traven? I slutan? Analysera! När du samlat infon till en klump sorterar du ihop det och frågar dig vad denna infon är tecken på: Ryggont? Dålig bakbensstyrka? Dålig balans? Ren pigghet? Så återstår bara det svåraste och lättaste: hur åtgärdar man det?

Detta och ett par stora speglar är till stor hjälp när man tränar för sig själv.

Det anser i varje fall jag. Hoppas att fler kan ta del av det och använda det till sin och sin hästs fördel!

Julklappen till den hästtokige!

Måttbeställt spanskt pannband - 250 kr

Enkelt (ej dubbelsytt. Kan dock ev. fås dubbellimmat) pannband med fransar. Handsytt i brunt eller natur. Önskas en annan färg blir det ett tillägg på 100 kr, då får du välja alla färger mellan himmel och jord. Vill man ha ett pannband i avvikande färg kan man också få en matchande nosrem för ett tillägg på 75 kr. Beställs på min mejl: gonis_stilren@hotmail.com. Uppge storlek, färg och ev. tillägg.

Min julklapp till er! God Jul!

Pannbandet på bilden är nitat. På grund av dåliga nitar kommer de pannband jag syr upp nu vara gjorda med bara sömmar.

Tillit

Tricktränade och red sedan i kapson. Tränade tempo, takt och sökning i skolorna. Jag fick igenom mycket i nacken som han har en sned kota i (kotknackarn kommer aldrig!) och han var rätt nöjd med sig själv.

För att ni ska förstå vad det jag nu tänker berätta innebär måste jag först berätta vem Pojken var när jag först träffade honom: Det var en kall höstdag när jag anlände till stallet för tre år sedan. Kallblodsstoet Granfaksa stod i sin mörka box och nosade på gallret. Jag slängde upp handen för att vidröra mulen påväg till min ponnys box. Faksan kastar sig så långt bort från mig hon bara kan. Jag blir förvånad och stannar. Hästen skakar och ser på mig med gigantiska bruna ögon. "Men herregud gumman, vad är det?" frågar jag hästen som ser ut som att jag försökt döda henne. "Travträning..." tänker jag bittert och går mot min box. Några dagar senare får jag reda på att hästen som jag träffat inte var Faksan utan den nya hästen . Tiden går och Pojken blev inte bättre i psyket. När han en dag panikartat sparkar sin kusk ur vagnen och drar hem på egen hand börjar det pratas om att han ska säljas och om inte det går slaktas. Folk tittade på honom men ville inte ha honom. Han bara står i tre månader. Till slut erbjuder jag mig att rida in honom så att han kan säljas som ridhäst. Första passet var en vackarklocka för mig. Jag insåg snabbt att den här hästen inte var småpotatis. Han var extremt misstänksam mot människor. En häst man var tvungen att jobba från scratch. Efter två månader av att bara försöka hjälpa honom att slappna av och framför allt vinna tillräckligt mycket tillit för att få HANS tillåtelse att röra vid honom.

Det jag ville säga var detta: Ingen fick ta på honom alls om man inte närmade sig honom med stor försiktighet. Gjorde man det fick man ändå bara ta på vissa delar av huvudet. Gick man längre bak började han skaka i hela kroppen och backade så långt han bara kunde. Jag får fortfarande ont i själen av att tänka på den där sorgliga figuren.

Nu kommer vi till det jag huvudsakligen skulle berätta: Passet var slut. Maria, Jaff, Pojken och jag sittandes på Pojkens rygg stog och uppmärksammade kelsjuka stallkatten Harriet. Jag flyttar bak rumpan lite för att kunna lägga mig ned. Pojken bryr sig inte. Jag sätter mig upp för att kolla hur långt bak jag sitter. "Jag tror man skulle kunna rida två på Pojken för han bryr sig ju inte i att man sitter såhär långt bak." säger jag till Maria. Tanken om hans gamla bakrädsla slår mig och min nyfikenhet väcks. Jag makar mig ännu längre bak på ryggen liggandes, nu med huvudet vid manken. Han vrider bak ett öra för att kolla vad jag gör. "Vad gör jag Pojken?" frågar jag med gulligullrösten. Han vrider på huvudet och kollar för att sedan sticka ned det igen och mysa med katten. Jag hoppar ytterligare lite längre bak och låter mina ben glida fram och tillbaks längs hans sidor. Kramar om hans rumpa med benen lite. Nu höjer han huvudet en aning ch riktar ett öra mot mig. Maria försöker få ned huvudet på honom mot katten igen men han står helt stilla. Han byter vilofot så avslappningen verkar finnas. Jag provar att placera vikten på olika sidor av honom. Han parerar utan en min. Jag åker ännu längre bak och reser mig sakta upp. Nu sitter jag på Pojkens rumpa. Han ser ut som att han prosessar i huvudet. Jag sitter där nån minut och hoppar sen av. Pojken vänder sitt huvud mot mig som för att fråga vad det där var frågan om. Jag berömmer honom och han vänder huvudet framåt och slappnar av.

Vilken puckad matte och vilken otrolig häst =)

Vaddå tala med hästar?

Så mycket snack om att tala med hästar. Jag kan säga såhär: Alla kan tala med hästar. Det är bara att öppna munnen och snacka!

"Jamen, man måste ju få dem att förstå en också." säger du då. Jaja, okej hästen förstår dig, du är upplyst bla bla bla.

Fråga dig då detta: Om man vill uppnå en konversation, spelar det då någon roll att du kan snacka om du inte kan förstå den du pratar med? Är inte det en ganska meningslös konversation?

Nej, man bör nog inte sträva efter att tala med hästarna. Sträva i stället efter att lyssna på dem. Mannen som kunde tala med hästar vore värdelös om han inte också var mannen som kunde lyssna på hästar.

Att lyssna är ditt bästa redskap. Eller vad säger du?

Förståelse

Länge har jag försökt att förmedla det här med buga till Pojken. Han har gått ned ett par gånger men har gjort det för snabbt och utan att förstå. Då han gick ned tränade jag med godis. Det blev väl helt enkelt ör mycket fokus på godis i en stund där det krävdes fokus på hans egna kropp. Jag kände att detta kanske behövde mogna i någon av oss eller kanske i båda två så jag lämnade bugningen ett tag och började istället träna cirkusbuga som förberedelse.

När vi tränade trickträning här om dagen var han ovanligt följsam och uppmärksam trots alla möjliga uppstressande saker runt om oss och allt vi gjorde satt så mycket som ett smäck som det bara kunde. Det fick mina tankar att återvända till bugan. Kanske borde jag försöka börja träna den igen på det vis Rebecca lärde mig senaste gången vi var på hällekis? Så jag prövade igen. Motviljan var stor och försöken blev bara mindre och mindre ju mer jag försökte.

Hur kan man lösa det? Min erfarenhet av Pojken är att om man ber på ett trevligare sätt kan man få ut mer så det var det jag gjorde. Istället för att skaka honom bakåt i linan tränade jag först förstärkning av min rösthjälp i back. När reaktionen var tillräckligt direkt och han siktat in sig på att det var det vi gjorde satte jag linan runt hoven, plockade upp en den och sa "back". Fortfarande en blandning mella tjurig och stressad.

Vad gör man då? Jag vet inte om jag sagt det förr men Pojken gillar inte linor. Det är bland det äckligaste som finns SPECIELLT när det sitter någonstans på kroppen. Det mesta är borttränat men ibland hoppar det fram och gör sig påmint igen (ja, ni vet själva hur det kan vara med sånt). Kunde detta vara en sådan gång? Så jag drar linan runt foten, håller i änden så att den inte åker av och börjar gå. Pojken tittar tveksamt på mig. Jag ropar på honom och då börjar han gå framåt. Han lyfter foten högt i början av obehaget men snart lugnar det ner sig.

Då prövar jag bugningen igen. Tro det eller ej han backar avslappnat halvt ned i en buga. Jag berömmer och han frustar. Vi har nu tränat buga tre gånger efter dess och snart är det stora hindret buga avklarat! Så känns det i alla fall. Men så vet man aldrig vad som händer och det ska man tänka på, att vad som än händer så finns det en anledning. Glöm inte att fråga hästen varför när du inte förstår!

Ett ögonblick av dans

Det går framåt!

Galoppen

Idag har vi då fotat galoppen. Han var väldigt pigg så början bestog tyvärr inte av så mycket sittshjälper som jag kanske skulle velat men lite senare i passet när han fått springa av sig lite gick han underbart. Tyvärr fick jag ingen bild på det eftersom min fotograf (a.k.a bästa vän eller om man föredrar det, min tränade apa) upptäckte att hon inte tömt kameran innan vi började fota så hon stog och raderade bilder då. Men men, vi ska försöka fota en gång till innan hon åker till spanien och då ska vi se till att ha en bildfri kamera. Bilden här uppe är den bästa bilden.

"Dressyr för hästen, inte hästen för dressyr."

Älskade underbara

Ibland blir jag alldeles tjock av lyckogråt i halsen när jag är med mina hästar. Eller ibland, ganska ofta är det. Nästan varje dag. De ger upphov till alla fina känslor som finns. Stolthet, styrka, frihet, godhet, trygghet, samhörighet och inte minst kärlek. Kravlös kärlek existerar inte till andra människor. Vi är formade av krav. Det närmaste kravlös kärlek till en annan människa man kommer är till sitt barn (skulle jag tro). Men en häst är alltid en häst och vad mer kan man begära av perfektion förkroppsligad?

Vill bara dela med mig av några härliga ord som jag hoppas att ni alla strävar efter med era hästar:

Kärlek

Harmoni

Förtroende

Bestraffning

Bestraffning får många ridskoleelever lära sig att utöva på hästen. De får lära sig att tukta men inte att analysera. Jag har sett folk slå hästar med alla tänkbara föremål, tyglar, krubbor, piskor, borstar och sopar.

Själv var jag sådan. Så fort hästen gjorde fel, SMACK. Aldrig frågade jag mig varför hästen gjorde som den gjorde. Ush, det gör mig inte stolt nånstans att veta hur jag brukade lösa problem mellan mig och hästen.

För att uppfostra en häst krävs mycket kunskap (som jag inte påstår mig ha i särskillt stora mängder men jag gör mitt bästa). Du måste veta vad hästen tänker, nå så långt in i hästens psyke som det bara går.

Många bestraffar vid fel tidpunkt också. Man måste kunna se skillnad på när hästen gör saker av orespekt (och då handlar det inte om bestraffning utan att upplysa den om att du är högre i rang) och när den gör det för att den tror att det är tillåtet-

Min filosofi är den att respekt föder respekt. Med andra ord: för att hästen ska respektera dig måste du respektera hästen som en varelse med riktiga känslor som inte ska kuvas. Sträva efter samarbete och kommunikation.

Meditation

Okej, så det är taskiga tider, vad gör man när man har en häst som känner ett ostabilt humör på 1000 meters avstånd? Jag har tänkt hela dagen idag på vad jag ska göra för att kunna fortsätta att göra framsteg med Pojken. Svaret är ju såklart meditera! Jag ska meditera innan varje ridpass med start från och med nu. Skulle absolut behövt meditera lite idag. När jag åkte ut till pappa för att träna hästarna så upptäckte jag när jag kom dit att varken mamma eller pappa kunde skjussa hem mig. Blev minst sagt rasande över att känna mig så icke-fri. Nu får jag bannemej ta mig i kragen och försöka ta det nedrans körkortet!

Förresten så vill jag tala om att vi har tackat ja till en stallplats i ett jättemysigt stall på tok för långt bort och med på tok för dåliga bussförbindelser. Cykla över en mil en kall vinterdag känns inte särskillt upphetsande.. Jaja... Vad gör man inte för att få veta att hästarna är betryggade en stallplats i höst? Det var ju ett väldigt fint och trevligt stall så det kanske inte är så hemskt ändå?

Personutveckling

Ett av mina vanligaste skämt är att säga "Ja men det är personutvecklande" till alla möjliga saker. Det mesta är nog personutvecklande förutom det som är "personoutvecklande". Någon som vet vad personlig utveckling är är Pojken. För två år sedan var han i princip helt rädd för människor.

Nu är han stoltheten själv, säker och artig som få. Det krävs en hästs psyke för att uträtta ett sådant mirakel (och kanske en 16-årig flicka med blödigt hjärta som är villig att gå den långa "personutvecklingsvägen" if i may take some credit). Han är nog en av de mest rena och ärliga själar jag vet. Vem kan inte beundra de egenskaper han besitter? Psykiskt och fysiskt stark, vänlig, en bra ledare och glad trots allt han har kämpat med. Jag har sagt det förr och säger det igen: Den här mannen (ja, han är ju ingen pojke längre) är min idol.

Se på bilden här ovan och säg mig om du kan föreställa dig honom liten, utan muskler med vitt uppspärrade ögon stå och skaka på gången när man kommer i närheten av honom? Självklart inte, han har släppt det helt. Rädsla för slag och att göra fel, ja, människor över huvutaget. Det enda som finns kvar är blyghet inför nya människor och en viss känslighet för ens humör. Pojken är Freud på fyra ben. Kanske är han och jag Freud för varandra?

Vänner

Igår var vi ute och gick runt byn, jag och pojken, mamma och jaff. Solen sken och hästarna var glada. Sista biten hoppade jag av på grund av att Pojken bajsade på vägen. Det var jag ju såklart tvungen att skyffla åt sidan. Det kändes inte nödvändigt att rida de fem sista minuterna utan bestämde mig för att gå.

Min filosofi är att om hästen kan ta ansvar för sin frihet så ska den också få ha det ansvar för den, precis som ett barn (kan barnet hålla reda på sig själv och lyssna utan att man håller det i handen så tvingar man det inte.) Så jag ger alltid hästarna en chans att gå snällt och trevligt på egen hand utan att jag håller i så länge den lyssnar när jag ger kommandon.

Det jag vill komma till är sättet pojken lyssnade på mig. Han gick max två meter ifrån mig och lyssnade om jag bad honom komma närmare eller gå längre bort, stanna, backa, sprang när jag sprang, tog ett nej när jag sa nej. Vilken känsla det var att min häst löd mig bättre än min bror. Måste verkligen ta ett snack med lillebrorsan...

Kärlek

Dagens pass var underbart. Först tränade jag löst, blev inget vidare av lös samling för det var fortfarande lite buckligt och plaskigt på "ridbanan". Vad som dock var kul var att jag fick bergsget utan att röra vid honom och att han tog kom och stå nästan perfekt. Så var han ju allmänt kelen också. Vi stog och kramades en stund i värmen. Fick spansk skritt uppsuttet idag också! Fint med saker som lossnar. Tog lite framåt-nedåt och där blev det en mille med frustningar. Vi var båda mycket nöjda.

Vad beträffar ponnyn så fick han stå idag, han agerade mer störningsmoment när jag höll på med Pojken. Han ville vara med och motionera han också så han följde efter mig och Pojken. Jaff har väl antagligen motionerat lika mycket som oss. Dock fick han lite gos han också fast han var inte lika pepp på det som Pojken. Hoppas få hem vagnen snart så att vi kan börja köra. Jaff börjar bli uttråkad. Men det slog mig idag när jag tränade Pojk hur underbart det verkligen är att vara med de. Finare personer får man leta efter. JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR.

Gemenskap

Det var en varm dag helt plötsligt efter alla kalla regniga. Jag och Maria (även kallad apan av många anledningar) bestämde oss för att ta ett kort arbetspass och sedan rida ned till sjön och bada. Efter ett lite halvhjärtat pass (men med en mycket fin spansk skritt!) så kloppade vi iväg barbacka på nya äventyr (hahaha). Väl nere vid sjön plaskade vi i vattnet. Några händelser värda att nämna är: Jaff sket i vattnet. Pojken skvätte ned oss alla med sitt besatta plaskande. Jaff stoppade allt utom öronen under vattnet. Pojken besteg jättestenarna som ligger på botten. Maria och Margona plockade upp jaffs bajskorvar ur vattnet.

Hur som helst så hade vi väldigt roligt både hästar och människor. En jättehärlig lekstund! På hemvägen mötte vi de som har ansvar för den stranden vi badade på som blängde jättemycket. Pojken gjorde en väldigt aggressiv spansk skritt på kommando (han tycker inte att det är relevant att be honom om spansk skritt från ryggen så han blir lite lätt irriterad. Denna dag måste han dock ha varit på bra humör eftersom han trots allt gjorde det korrekt) och jättefin avslappnad näst intill passage med frustningar, rörlig rygg, sänkning och hela paketet. Han tycker att det är kul. Nästa pass ska jag försöka överföra det till löst markarbete. Vore helgött att kunna be honom om dressyrövningar utan att kunna störa honom.

I vått och torrt

Stressad och behöver få saker gjorda. Men jag kan inte för det regnar. Det har regnat i flera dagar. Dessutom är jag strandsatt på landet, inget internet, samma plats i tre dagar. Dålig start på första dagen också. Med en underton av bitterhet kliver jag in i hagen för att hämta Pojken. Han går emot mig med öronen spetsade men när han är cirka 20 meter ifrån mig stannar han. Han betraktar mig ett par sekunder och vänder sedan på klacken och går lugnt men bestämt ifrån mig.

När han går ifrån mig borde jag ju kanske förstå att jag inte är stabil i humöret, känslig som han är för sådant. Hur som helst så lyckas jag övertala honom att låta sig fångas. Nu ska vi gå igenom varför detta var ett meningslöst två-steg-bakåt-pass. Fel ett: Min purkna attityd. En kille som Pojken som för inte så länge sedan varit rädd för människor är ytterst känslig för människans sinnesstämning. Jag skapade en smånervös grund hos honom inför passet. Fel två: När han gjorde fel korrigerade jag honom för hårt. Det ledde till att den lilla vilja som fanns till att samarbeta gick upp i rök. Fel tre: Jag red i tjugo minuter innan jag insåg att jag inte var i skick för att hantera en så psykiskt känslig person.

Aj aj aj säger jag bara. Resten av passet gjorde vi saker som alltid blir rätt som spansk skritt och bergsgeten MED BELÖNING I MASSOR, mestadels för att bota mitt dåliga samvete. Vad som är viktigt att komma ihåg är att alla har dåliga dagar och att hästen lever i nuet. Be din kompis om förlåtelse så är ni vänner imorgon! Kan också tillägga att jag inte gjort något annat än trickträning sedan dess och så förblir det tills jag är harmonisk i mig själv igen!

Hästar och människor

Jag tänker ofta på hur häst och människa fungerar i kombination. Rovdjur + bytesdjur = samspel och kärlek? Ja, något verkar definitivt vara fel i ekvationen. Vad är det som gör att en människa och en häst kan ha en sådan fin relation?

Antagligen hästens vänliga och accepterande natur för vi människor är väldigt högljudda och klumpiga när det gäller att anpassa sig till hästens språk och sätt att leva. De ser nog oss som nyckfulla och knäppa med tanke på alla konstigheter vi utsätter dem för.

Jag skulle nog vilja påstå att det faktum att hästarna accepterar så mycket som de gör är ett tecken på en ganska hög intelligensnivå. Jag tror och har sagt det många gånger. Hästens intelligens är underskattad. När en varelse kan avvika från sina instinkter och vänja sig vid saker som totalt går emot sin natur då finns det nog en hel del innanför pannbenet.

Umgås med din häst och försök att göra dig förstådd så förstår du nog vad jag menar. (Det behövs dock ett visst mått av pedagogisk kompetens eftersom ni inte talar samma språk från början)

På bilden: Mina fina hästar, russet Jaff och kallblodstravaren Pojken.

Läder

En fritidssyssla jag har är att sy i läder. Jag har ingen utbildning eller någon direkt kunskap om det men jag fullkomligt älskar materialet. Hantverk över huvutaget är min grej men det är just lädret som satt sig djupast i hjärtat. Det är verkligen mitt material. På bilden ser du min senaste kreation, ett spanskt pannband.

Att dansa med hästar

Vad är dans? Wikipedia skriver: "Dans kallas rytmiska kroppsrörelser som kan utföras till musik." Det är dock inte min definition av dans. För mig finns fem viktiga faktorer för att uppnå dans: balans, samspel, uttryck, känsla och glädje.

Dessa fem faktorer är också det jag strävar efter när jag är med mina hästar. Därför anser jag att jag strävar efter att dansa med hästar.

Välkommen att följa mina framgångar och motgångar.

Margona