Personutveckling

Ett av mina vanligaste skämt är att säga "Ja men det är personutvecklande" till alla möjliga saker. Det mesta är nog personutvecklande förutom det som är "personoutvecklande". Någon som vet vad personlig utveckling är är Pojken. För två år sedan var han i princip helt rädd för människor.

Nu är han stoltheten själv, säker och artig som få. Det krävs en hästs psyke för att uträtta ett sådant mirakel (och kanske en 16-årig flicka med blödigt hjärta som är villig att gå den långa "personutvecklingsvägen" if i may take some credit). Han är nog en av de mest rena och ärliga själar jag vet. Vem kan inte beundra de egenskaper han besitter? Psykiskt och fysiskt stark, vänlig, en bra ledare och glad trots allt han har kämpat med. Jag har sagt det förr och säger det igen: Den här mannen (ja, han är ju ingen pojke längre) är min idol.

Se på bilden här ovan och säg mig om du kan föreställa dig honom liten, utan muskler med vitt uppspärrade ögon stå och skaka på gången när man kommer i närheten av honom? Självklart inte, han har släppt det helt. Rädsla för slag och att göra fel, ja, människor över huvutaget. Det enda som finns kvar är blyghet inför nya människor och en viss känslighet för ens humör. Pojken är Freud på fyra ben. Kanske är han och jag Freud för varandra?