Igår var vi ute och gick runt byn, jag och pojken, mamma och jaff. Solen sken och hästarna var glada. Sista biten hoppade jag av på grund av att Pojken bajsade på vägen. Det var jag ju såklart tvungen att skyffla åt sidan. Det kändes inte nödvändigt att rida de fem sista minuterna utan bestämde mig för att gå.
Min filosofi är att om hästen kan ta ansvar för sin frihet så ska den också få ha det ansvar för den, precis som ett barn (kan barnet hålla reda på sig själv och lyssna utan att man håller det i handen så tvingar man det inte.) Så jag ger alltid hästarna en chans att gå snällt och trevligt på egen hand utan att jag håller i så länge den lyssnar när jag ger kommandon.
Det jag vill komma till är sättet pojken lyssnade på mig. Han gick max två meter ifrån mig och lyssnade om jag bad honom komma närmare eller gå längre bort, stanna, backa, sprang när jag sprang, tog ett nej när jag sa nej. Vilken känsla det var att min häst löd mig bättre än min bror. Måste verkligen ta ett snack med lillebrorsan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar