Meditation

Okej, så det är taskiga tider, vad gör man när man har en häst som känner ett ostabilt humör på 1000 meters avstånd? Jag har tänkt hela dagen idag på vad jag ska göra för att kunna fortsätta att göra framsteg med Pojken. Svaret är ju såklart meditera! Jag ska meditera innan varje ridpass med start från och med nu. Skulle absolut behövt meditera lite idag. När jag åkte ut till pappa för att träna hästarna så upptäckte jag när jag kom dit att varken mamma eller pappa kunde skjussa hem mig. Blev minst sagt rasande över att känna mig så icke-fri. Nu får jag bannemej ta mig i kragen och försöka ta det nedrans körkortet!

Förresten så vill jag tala om att vi har tackat ja till en stallplats i ett jättemysigt stall på tok för långt bort och med på tok för dåliga bussförbindelser. Cykla över en mil en kall vinterdag känns inte särskillt upphetsande.. Jaja... Vad gör man inte för att få veta att hästarna är betryggade en stallplats i höst? Det var ju ett väldigt fint och trevligt stall så det kanske inte är så hemskt ändå?

Personutveckling

Ett av mina vanligaste skämt är att säga "Ja men det är personutvecklande" till alla möjliga saker. Det mesta är nog personutvecklande förutom det som är "personoutvecklande". Någon som vet vad personlig utveckling är är Pojken. För två år sedan var han i princip helt rädd för människor.

Nu är han stoltheten själv, säker och artig som få. Det krävs en hästs psyke för att uträtta ett sådant mirakel (och kanske en 16-årig flicka med blödigt hjärta som är villig att gå den långa "personutvecklingsvägen" if i may take some credit). Han är nog en av de mest rena och ärliga själar jag vet. Vem kan inte beundra de egenskaper han besitter? Psykiskt och fysiskt stark, vänlig, en bra ledare och glad trots allt han har kämpat med. Jag har sagt det förr och säger det igen: Den här mannen (ja, han är ju ingen pojke längre) är min idol.

Se på bilden här ovan och säg mig om du kan föreställa dig honom liten, utan muskler med vitt uppspärrade ögon stå och skaka på gången när man kommer i närheten av honom? Självklart inte, han har släppt det helt. Rädsla för slag och att göra fel, ja, människor över huvutaget. Det enda som finns kvar är blyghet inför nya människor och en viss känslighet för ens humör. Pojken är Freud på fyra ben. Kanske är han och jag Freud för varandra?

Vänner

Igår var vi ute och gick runt byn, jag och pojken, mamma och jaff. Solen sken och hästarna var glada. Sista biten hoppade jag av på grund av att Pojken bajsade på vägen. Det var jag ju såklart tvungen att skyffla åt sidan. Det kändes inte nödvändigt att rida de fem sista minuterna utan bestämde mig för att gå.

Min filosofi är att om hästen kan ta ansvar för sin frihet så ska den också få ha det ansvar för den, precis som ett barn (kan barnet hålla reda på sig själv och lyssna utan att man håller det i handen så tvingar man det inte.) Så jag ger alltid hästarna en chans att gå snällt och trevligt på egen hand utan att jag håller i så länge den lyssnar när jag ger kommandon.

Det jag vill komma till är sättet pojken lyssnade på mig. Han gick max två meter ifrån mig och lyssnade om jag bad honom komma närmare eller gå längre bort, stanna, backa, sprang när jag sprang, tog ett nej när jag sa nej. Vilken känsla det var att min häst löd mig bättre än min bror. Måste verkligen ta ett snack med lillebrorsan...

Kärlek

Dagens pass var underbart. Först tränade jag löst, blev inget vidare av lös samling för det var fortfarande lite buckligt och plaskigt på "ridbanan". Vad som dock var kul var att jag fick bergsget utan att röra vid honom och att han tog kom och stå nästan perfekt. Så var han ju allmänt kelen också. Vi stog och kramades en stund i värmen. Fick spansk skritt uppsuttet idag också! Fint med saker som lossnar. Tog lite framåt-nedåt och där blev det en mille med frustningar. Vi var båda mycket nöjda.

Vad beträffar ponnyn så fick han stå idag, han agerade mer störningsmoment när jag höll på med Pojken. Han ville vara med och motionera han också så han följde efter mig och Pojken. Jaff har väl antagligen motionerat lika mycket som oss. Dock fick han lite gos han också fast han var inte lika pepp på det som Pojken. Hoppas få hem vagnen snart så att vi kan börja köra. Jaff börjar bli uttråkad. Men det slog mig idag när jag tränade Pojk hur underbart det verkligen är att vara med de. Finare personer får man leta efter. JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR.

Gemenskap

Det var en varm dag helt plötsligt efter alla kalla regniga. Jag och Maria (även kallad apan av många anledningar) bestämde oss för att ta ett kort arbetspass och sedan rida ned till sjön och bada. Efter ett lite halvhjärtat pass (men med en mycket fin spansk skritt!) så kloppade vi iväg barbacka på nya äventyr (hahaha). Väl nere vid sjön plaskade vi i vattnet. Några händelser värda att nämna är: Jaff sket i vattnet. Pojken skvätte ned oss alla med sitt besatta plaskande. Jaff stoppade allt utom öronen under vattnet. Pojken besteg jättestenarna som ligger på botten. Maria och Margona plockade upp jaffs bajskorvar ur vattnet.

Hur som helst så hade vi väldigt roligt både hästar och människor. En jättehärlig lekstund! På hemvägen mötte vi de som har ansvar för den stranden vi badade på som blängde jättemycket. Pojken gjorde en väldigt aggressiv spansk skritt på kommando (han tycker inte att det är relevant att be honom om spansk skritt från ryggen så han blir lite lätt irriterad. Denna dag måste han dock ha varit på bra humör eftersom han trots allt gjorde det korrekt) och jättefin avslappnad näst intill passage med frustningar, rörlig rygg, sänkning och hela paketet. Han tycker att det är kul. Nästa pass ska jag försöka överföra det till löst markarbete. Vore helgött att kunna be honom om dressyrövningar utan att kunna störa honom.

I vått och torrt

Stressad och behöver få saker gjorda. Men jag kan inte för det regnar. Det har regnat i flera dagar. Dessutom är jag strandsatt på landet, inget internet, samma plats i tre dagar. Dålig start på första dagen också. Med en underton av bitterhet kliver jag in i hagen för att hämta Pojken. Han går emot mig med öronen spetsade men när han är cirka 20 meter ifrån mig stannar han. Han betraktar mig ett par sekunder och vänder sedan på klacken och går lugnt men bestämt ifrån mig.

När han går ifrån mig borde jag ju kanske förstå att jag inte är stabil i humöret, känslig som han är för sådant. Hur som helst så lyckas jag övertala honom att låta sig fångas. Nu ska vi gå igenom varför detta var ett meningslöst två-steg-bakåt-pass. Fel ett: Min purkna attityd. En kille som Pojken som för inte så länge sedan varit rädd för människor är ytterst känslig för människans sinnesstämning. Jag skapade en smånervös grund hos honom inför passet. Fel två: När han gjorde fel korrigerade jag honom för hårt. Det ledde till att den lilla vilja som fanns till att samarbeta gick upp i rök. Fel tre: Jag red i tjugo minuter innan jag insåg att jag inte var i skick för att hantera en så psykiskt känslig person.

Aj aj aj säger jag bara. Resten av passet gjorde vi saker som alltid blir rätt som spansk skritt och bergsgeten MED BELÖNING I MASSOR, mestadels för att bota mitt dåliga samvete. Vad som är viktigt att komma ihåg är att alla har dåliga dagar och att hästen lever i nuet. Be din kompis om förlåtelse så är ni vänner imorgon! Kan också tillägga att jag inte gjort något annat än trickträning sedan dess och så förblir det tills jag är harmonisk i mig själv igen!

Hästar och människor

Jag tänker ofta på hur häst och människa fungerar i kombination. Rovdjur + bytesdjur = samspel och kärlek? Ja, något verkar definitivt vara fel i ekvationen. Vad är det som gör att en människa och en häst kan ha en sådan fin relation?

Antagligen hästens vänliga och accepterande natur för vi människor är väldigt högljudda och klumpiga när det gäller att anpassa sig till hästens språk och sätt att leva. De ser nog oss som nyckfulla och knäppa med tanke på alla konstigheter vi utsätter dem för.

Jag skulle nog vilja påstå att det faktum att hästarna accepterar så mycket som de gör är ett tecken på en ganska hög intelligensnivå. Jag tror och har sagt det många gånger. Hästens intelligens är underskattad. När en varelse kan avvika från sina instinkter och vänja sig vid saker som totalt går emot sin natur då finns det nog en hel del innanför pannbenet.

Umgås med din häst och försök att göra dig förstådd så förstår du nog vad jag menar. (Det behövs dock ett visst mått av pedagogisk kompetens eftersom ni inte talar samma språk från början)

På bilden: Mina fina hästar, russet Jaff och kallblodstravaren Pojken.

Läder

En fritidssyssla jag har är att sy i läder. Jag har ingen utbildning eller någon direkt kunskap om det men jag fullkomligt älskar materialet. Hantverk över huvutaget är min grej men det är just lädret som satt sig djupast i hjärtat. Det är verkligen mitt material. På bilden ser du min senaste kreation, ett spanskt pannband.