Förståelse

Länge har jag försökt att förmedla det här med buga till Pojken. Han har gått ned ett par gånger men har gjort det för snabbt och utan att förstå. Då han gick ned tränade jag med godis. Det blev väl helt enkelt ör mycket fokus på godis i en stund där det krävdes fokus på hans egna kropp. Jag kände att detta kanske behövde mogna i någon av oss eller kanske i båda två så jag lämnade bugningen ett tag och började istället träna cirkusbuga som förberedelse.

När vi tränade trickträning här om dagen var han ovanligt följsam och uppmärksam trots alla möjliga uppstressande saker runt om oss och allt vi gjorde satt så mycket som ett smäck som det bara kunde. Det fick mina tankar att återvända till bugan. Kanske borde jag försöka börja träna den igen på det vis Rebecca lärde mig senaste gången vi var på hällekis? Så jag prövade igen. Motviljan var stor och försöken blev bara mindre och mindre ju mer jag försökte.

Hur kan man lösa det? Min erfarenhet av Pojken är att om man ber på ett trevligare sätt kan man få ut mer så det var det jag gjorde. Istället för att skaka honom bakåt i linan tränade jag först förstärkning av min rösthjälp i back. När reaktionen var tillräckligt direkt och han siktat in sig på att det var det vi gjorde satte jag linan runt hoven, plockade upp en den och sa "back". Fortfarande en blandning mella tjurig och stressad.

Vad gör man då? Jag vet inte om jag sagt det förr men Pojken gillar inte linor. Det är bland det äckligaste som finns SPECIELLT när det sitter någonstans på kroppen. Det mesta är borttränat men ibland hoppar det fram och gör sig påmint igen (ja, ni vet själva hur det kan vara med sånt). Kunde detta vara en sådan gång? Så jag drar linan runt foten, håller i änden så att den inte åker av och börjar gå. Pojken tittar tveksamt på mig. Jag ropar på honom och då börjar han gå framåt. Han lyfter foten högt i början av obehaget men snart lugnar det ner sig.

Då prövar jag bugningen igen. Tro det eller ej han backar avslappnat halvt ned i en buga. Jag berömmer och han frustar. Vi har nu tränat buga tre gånger efter dess och snart är det stora hindret buga avklarat! Så känns det i alla fall. Men så vet man aldrig vad som händer och det ska man tänka på, att vad som än händer så finns det en anledning. Glöm inte att fråga hästen varför när du inte förstår!