Unghästhantering enligt mig

Bra grund för en unghästs växtperiod enligt mig: kuperat underlag, lösdrift, inga täcken som kan hindra hästens fria rörelser, fri tillgång till bra grovfoder och vatten.

Vad man själv gör:

0-2 års ålder - Vänjas vid grimma, ledtränas regelbundet, miljötränas, söka kontakt och påbörja lätt kommunikation

(en teori: sträva efter positiva grundläggande upplevelser)

2-3 års ålder - Vänja vid kapson, lätt longeringsarbete ökas med tiden vänja vid bett, trickträning

3-3,5 års ålder - Vänja vid sadel, hängas på, med tiden skritta lite längre stunder

3,5 års ålder - Ridas in. Har tidigare träning gått bra så har man en riktigt bra och väl lagd grund för inridning nu.

Detta ska dock ske under förutsättning att hästen är redo för uppgiften. Man bör prova sig fram försiktigt och då och då kolla av den lilles gränser strax innan man planerar att ta nästa steg. Då är man väl förberedd för hur hästen kommer att ta. Tänker mig att man alltid ska försöka betona det positiva (enligt positiv förstärkningsteori).

Semesterdags?

Näe, Pojken är i en svacka just nu, han VILL inte träna och det känns så motigt att släpa ut honom ur hagen och försöka få ut det som behövs för att hålla kroppen i trim. Har bestämt mig för att trickträna och longera bara så att han får göra något så att musklerna inte förfaller. Sen åker ju jag till Danmark i 10 dagar och då ska han få semester både från mig och träning. Därefter kommer lilltösen och då ska Pojk få följa med på hennes ledträning och vara bakgrundfigur + att hon får vara med när han longeras. Han ska få semester från press alltså. När han visar tecken på att han börjar bli sig själv igen så tar vi upp den uppsuttna träningen igen. Men så är det ju konstigt att när jag nu rider så går galoppen utomordentligt. Har till och med kunnat få honom att tänka lite mot både öppna och sluta. Det är också i galoppen som han visar som mest positivitet. Kanske något att lägga vikt på när vi sätter igång ridningen igen i februari.

Riddare till utseende

Nu smider jag projekt igen! Den här gången är det ett som legat i baktanken hela tiden men som aldrig fått komma fram riktigt till görandet: att sy medeltidsinspirerad dekor att fota i d.v.s schabrak, rumpdingel, bröstdingel, tygeldingel, sidostyckedingel och kanske en mask fast då i läder. Har dessutom kommit på en till briljant idé: Att filma en riddarfilm ;) det blir i så fall ett sommarprojekt. Ska försöka rida med en flagga då huhuhu (blandat skratt och ojande)... Vi får se vad min fyrbente karl säger om det!

Pojkens vändning

Pojken blev ju väldigt stressad av att ha en liten flock. När vi flyttade till lösdriften blev han sitt normala jag igen bara efter något dygn där. Men en sak löste sig inte: han ville inte komma fram i hagen. Ok, tänkte jag, det förstår jag att han tycker att det är lite jobbigt att lämna sin flock efter stressen i andra stallet. Så jag tänkte att det ger sig och gav honom en vecka för sig själv. Nej, det blev inte bättre (däremot blev magen större haha) så jag började köra på som vanligt, eller i alla fall någorlunda. P.g.a lite egna stressproblem har ja prioriterat att vara lite mer med sambon så att jag får prata om det. Så några dagar har alltså pojken fått stå. Senaste veckan har han bara blivit värre och värre med det där. Senaste två dagarna sken han inte ens upp när jag kom. Idag fick jag nog. Först och främst så tog det 20 minuter (20!) att få in en häst som alltid kommer först i hagen och dessutom tycker om att bli arbetad. När han väl gav upp det eviga kringvandrandet och stannade ställde jag mig vid hans rumpa och smekte honom (för så gör man när man är en bekymrad gonimamma). Pojken tyckte att det var rätt mysigt. Jag frågade honom varför det är så bråkigt mellan oss och han vände på huvudet och letade kontakt med min hand som jag sträckte fram. Jag tänkte att nu verkar han ju okej med att jag ska ta in honom och gick fram till huvudet. Då lägger pojken sitt huvud mot min kropp så som han brukar göra när något har varit obehagligt och vill bli tröstad. Jag blev rätt förvånad över hans reaktion eftersom jag väntat mig den där "skiter i vad du gör" attityden som han haft senaste veckan. Bäst att vara lyhörd här tänkte jag och kramade honom som det är meningen att jag ska när han gör så. Höll upp grimman och Pojken stoppade självmant i huvudet. JAHA!? tänker jag. 20 minuters runtpromenixande för att sedan stoppa huvudet i grimman själv, oookej.... Men hur som helst så tänkte jag att Pojk inte verkade riktigt stabil någonstans idag så det var nog bäst att ta på sig silkesvantarna. Jag började gå lite försiktigt och bad pojken komma med rösten istället för att låta honom vänta på att grimskaftet blev sträckt. Pojken går upp precis brevid mig där vi trivs som bäst med att vara i position till varandra och gick lugnt och fokuserat FRÅN FLOCKEN med mig. Vad faaan? tänkte jag. Han har gärna velat gått lite vingligt hit och dit med mig senaste tiden. Vi kommer fram till stallet och jag öppnar dörren. Det hänger en filt för dörröppningen så att det inte ska bli så kallt när man går in och ut. Den tycker pojken är väldigt obehaglig. Som vanligt stannade han och såg bekymrat på mig. Även här slog det mig att han sökte min ögonkontakt som han alltid gör när han är med på noterna och är fokucerad på mig. Silkesvantar, tänkte jag eftersom det fungerat så bra än så länge och gjorde som jag gjorde när han var yngre och osäkrare. Jag bad honom att sänka huvudet och pussade honom i pannan (nu tror ju inte jag att hästen blir lugn av själva pussen så men pussen förbättrar faktiskt lugnet på honom. Antagligen så är det väl jag som får styrka och glädje av det och projicerar det på honom eller så är det bara närheten i sig som gör honom trygg. Jag känner ju faktiskt själv väldigt mycket styrka, trygghet och kärlek av att ha en stor nallehäst i famnen). Sen går vi in utan större problem. Han stod på gången och njöt av att bli borstad. Ännu ett "okeeeej?" för han gillar inte att stå där inne själv. Sadlar på honom och han visar som vanligt oro för att få något uppslängt på ryggen men står ändå still när jag ber om det. Kraffsade i golvet när jag gick in i sadelkammaren och han inte såg mig men slutade på röstkommando vilket inte heller har varit görbart sedan i somras. Vi rider och trots att han stått i 2 dagar och jag känner hur det spritter i kroppen på honom så lyssnar han förvånansvärt bra. Dessutom tog han själv initiativet till galopp ur slutan utan att för den skull dra och fattade en underbart fin och balanserad galopp i båda varven. Värt att notera är att han hatar att gå i snö och att rundkorallen som vi red i då var full i 2 dm snö. Han har aldrig gått så bra i snö. Efter ridningen kom han med den briljanta iden att vi skulle trickträna. Det var som om det bara slog honom helt plötsligt för han sken upp från ingenstans och började kröka på nacken (mild form av tigga). Så vi körde igenom några trick och så gick vi ut i hagen. Pojken gick löst dessutom. Har inte heller gått på länge för att han har varit så stressad och ofokuserad. Jag släpper honom och han tokspringer inte bort till de andra som står ca 400 m bort utan lunkar lungt på, stannar lite vid lösdriften och plockar på sig några halmstrån. Lunkar vidare och stannar under stora granen ganska länge. Ingen brådska alls! Vanligtvis har det varit tokgnägg och full galopp bort.

Amora Amorette

Mitt nytillskott, lilla Amora. Hon är korsning mellan frieser (pappan) och frieser/nsv/morgan (mamman) född i mars 2010. Tanken med att köpa henne var att jag ska ha en stabil och lugn häst att få "leka av mig på", speciellt då tornerspel och damsadelridning. Jag vill ju inte pressa Pojken till sådant förns han har landat ordentligt i sig själv. Att köpa en så pass ung häst bestämde jag mig för därför att jag vill vara med från början och även få gå igenom den perioden (före själva inridningsstadiet) för min egen utvecklings skull. Är mycket nöjd med henne och tar hem henne i Januari!

Flockmodifiering

Har inte skrivit på ett tag. Det är kära skolans och en hel radda förkylningar som har orsakat det. Hur som helst så finns en hel del att uppdatera:

Jaff är såld. Jag har alltid sagt att så länge jaff är lycklig hos mig så får han stanna kvar. Men de två senaste åren har han varit deprimerad fram och tillbaka och jag har mått riktigt dåligt över det. Nu är han såld till en familj med tre barn: En flicka och två yngre pojkar, alla ryttare. Ni må tro att han får uppmärksamhet och det kräver han ju, den lille prinsen. Han är gladare än han varit på länge och jag är riktigt nöjd med beslutet. Tänk så mogen man kan vara ibland.

Det var det bästa för oss båda. Vi stimulerade inte varandras utveckling och trots att vi har ett jäkligt mysigt band till varandra eftersom vi är barndomsvänner så räckte inte det, i alla fall inte för jaff. Men jag hoppas på att få köpa tillbaka honom (har till och med skrivit i kontraktet att jag ska ha tillbaka honom om han ska säljas) när han blir gammal så att han får leva sina sista år hos mig. Jaff har en helt egen plats i mitt hjärta som ingen annan kommer att fylla. En sådan tight teammate som jag har haft i min jaff hoppas jag få stöta på igen, om så bara en gång till. Jaff och jag var alltid mer eller mindre en vilja och en tanke. Som tur är vill familjen träna för mig. Ingen förstår mig bättre som hästmänniska än jaff.

Så nu när jaff är såld har jag alltså plats, ekonomi och tid för en till häst. Tror jag gör ett separat inlägg om henne med bild, detta inlägg tillägnas min älskade ponny och bästa vän, Jaff. Jag kommer alltid att älska dig mitt hjärta.

Tärnsjö, underbara Tärnsjö!

Nu äntligen ska jag börja på Tärnsjö sadelmakeriskola!

På Tisdag smäller det! Hästen är på plats och imorgon flyttar jag, min halvt nyblivna sambo (vi har sovit i samma säng största delen av senaste året och han har stått på våran adress) och vårat nyaste tillskott korsningsvalpen Lou dit.

Livets stora fråga: Vad är meningen med livet?
För mig är svaret självklart: Att leva. Men vad innebär det att leva? Eftersom kärlek (och hästar) är min religion så anser jag att allt man gör ska göras med passion och kärlek. Därför är det oerhört viktigt enligt min mening att man följer sina drömmar.

Detta är mina allra största drömmar:
- Att bli sadelmakare
- Att rida upp riddarprovet och därmed få lära ut det jag älskar allra mest hur mycket jag vill på arbetstid
- Att skriva böcker
- Att renovera en gård till ett obarmhärtigt vackert ridcenter i lagom skala med diverse aktiviteter så som B&B, kurser och uppvisningar.

Jag kan stolt säga att jag nu tagit ett stort steg mot att uppfylla en av mina drömmar.
Jag lever!

Älskade Monke

Vad som förvånar mig mest när jag funderar på hur han var är hur han lyser upp när jag kommer nu, till och med gnäggar. Hästar är så friska i skallen som inte hänger sig fast i gamla rädslor utan tillåter sig att gå ifrån det om chansen erbjuds. Bara en riktigt frisk människa tar första bästa chans dom får att jobba med sig själva och ta tag i problemen. Tänkvärt!

Himmelriket = I min nya sadel

Jag har funnit meningen med livet: Att strutta runt i ridhuset i en sprillans ny underbar Amazonas Birgitta med läderbom. Åh, sweet jesus vilken underbar känsla det är att åka runt och rida på som alltid och känna att problemen i princip löser sig självt (kanske något irriterande också med tanke på att jag tog på mig skulden för problemen vi drog på oss pga den illasittande sadeln).

Framåt/nedåt - Check

Sökning - Check

Öppna låg skritt - Check

Sluta låg skritt - Check

Öppna låg trav - Check

Sluta låg trav - Check

Totala vikthjälper - Check

Takt/tempo skritt - Check

Takt/tempo trav - Nästan check

Skrittpiruett - Under arbete

Diagonal sluta trav - Under arbete

Galoppfattning - Under arbete (Jisses, vad han tycker att det är svårt när han inte riktigt har styrkan)

Snyggt va? :)

Leken

Jag och Pojken hade en otroligt mysig timme alldeles ensamma i ridhuset här om dagen! Jag började med att longera. Han var trevlig och höll tempot jag bad om men pep hela tiden och ruskade på huvudet vilket betyder att han vill springa men känner sig hindrad. I detta fall var han hindrad av det faktum att jag bestämmer tempot på linan och att han respekterar det vilket är bra. Men eftersom jag tror på att respekt föder respekt släppte jag lös honom och lät honom göra det han kände för en stund så att det skulle kännas skönare att jobba. Mycket riktigt sköt han iväg och sprang runt ett par varv i ren och skär överenergi (han hade stått i två dagar). Jag tänkte att när han ändå var så skojfrisk kanske jag skulle hänga på och leka lite så vi tävlar lite men pojken vill inte riktigt springa om utan låter mig springa först. Trots det hade han väldigt kul och la av ett par glädjeskutt. Det roliga var att så fort jag vände mig mot honom och skuttede eller joggade så stannade han upp och såg frågande på mig. Jag ville ju bara busa och fintas så som jag brukar leka med ponnyn men Pojken blev osäker direkt. Han trodde att jag bad om något. Jag tänker att det är helt acceptabelt för en häst som varit väldigt osäker poå människor att inte riktigt veta vad man ska göra i leken med en människa. Ansvaret i leken är ju trots allt uppdelat. Ingen bestämmer. Det är nog just det som gör honom osäker. Hur som helst så lät jag fintleken ligga och bestämde mig för att varva hans fria energiutbrott med inkallning i trav. Det gick underbart och han var jättenöjd.

Nu till det finaste och bästa som hänt på länge: I slutet när jag kallar in honom kommer han till mig och frågar om han får komma närmre. Jag säger nej och går själv fram till honom i stället. När jag står vid hans huvud tar han ett steg framåt vid sidan av mig och börjar klia mig på helt eget initiativ. Vilket härligt avslut på ett härligt pass.

(Not: Vi saknar ponnymannen...)

Monsterponnyn

Både jag och Pojken saknar vår fina ponny. Fast han verkar ha det bra hos johanna som tar hand om honom åt mig ett tag. Få hästar jag har träffat har den sorts charm som jaff har. Han är en självgod och kaxig kille som tror sig vara rätt så bäst på allt. Jag beundrar hans sätt att uppfostra ryttare på: man måste KUNNA rida dressyr på akademiskt vis annars gör han inte ett smack. Kan du inte blir han bara segare och segare och till slut säger han: "Jahapp här tog bensinen slut, off you go." Då finns det inget att göra. Kan du däremot rida din akademiska dressyr med vikthjälper och lösgöring då ska du få känna på potential som heter duga. Då säger ponnyn i stället: "Okej, vad gör vi? Piaff? Ja, vi försöker med piaff. Åh, fyfan vad tungt det var! Galopp? Snälla, galopp!"

Är du värdig att rida monsterponnyn? ;-)

Människor som kan är kul tycker han men överlag är hårt arbete roligare än lätt arbete. Till exempel med en lätt vagn är han lite småseg men med en tung vagn är han jättepigg. Vi kör en gammal trilla och det är det absolut roligaste han vet. När selen åker på skiner hela hästen upp.

Synd är det att han bara är 125 hög för det är en superhäst.

I vår måste vi nog ta hem honom igen så att vi inte saknar ihjäl oss (Pojken håller med).

Ridskoleridning

Då har jag och min älskade Pojke bott i Lerbäcken i lite mer än en vecka. Vi stormtrivs! Trevligare mäniskor får man leta efter och färre pass är inte friskt att kräva. Underbart! Det enda som kan vara lite jobbigt är att busstiderna inte riktigt är sams med ridhustiderna. Väldigt ofta blir det trick ute på gårdsplanen på grund av att ridskolan börjat när jag hunnit ut. Jaja. Hästen överlever och förhoppningsvis får vi vår härliga sadel inom två veckor.

Till saken:

Jag blev lite halvt hjärtekrossat överraskad av ridskoleridningen:

Har alltid tänkt att det enda felet som brukar vara med den svenska ridningens dressyr är att folk stör sina hästar för mycket med sina hjälper. Med det menar jag att hästarna faktiskt går i form till en början (om inte annat i varje fall en hyffsad form) som bara är störd men mina damer och herrar. Det fanns inte ett spår av form i den lektionen jag såg på här om dagen. Hästarna försökte ständigt dra upp huvudet och ryggarna var svankiga. Dressyr för vissa är att dra eller såga ner hästens huvud. Undrar varför vanliga ryttare alltid känner att dom måste mjuka upp sina hästar innan dom går bra? Vad kan det bero på? (Måste dock notera att en hel del ryttare i privatstallet har överraskat mig positivt! Undantag finns i massor!)

Varför rider man sin häst till en återvändsgränd?

Hästar är min religion

Vore det inte fränt med en religion som predikar hästens tänkande och normer? Dessa harmoniska och omtänksamma (ni som tvivlar på hästens psyke, själ och intelligens kniper, jag står fast) varelser kunde lära oss kaosälskande typer ett och annat. Hästar är himmelska varelser. Därför vill jag nu mynta hästarnas första budskap:

Eftersträva harmoni

Keltiska huvudlaget

Ja, tråkigt är det att inte ha material. Jag längtar verkligen efter att få beställa hem det jag behöver för att kunna fortsätta bland annat med mitt keltiska träns (del av pannbandet och nackremmen på bilden).

Det keltiska tränset jag håller på med är byggt på ett gammalt träns vars käkrem inte var tillräckligt lång för Pojken. Jag har skurit av käkremmen och lindat en läderrem runt själva nackdelen där den brukade sitta. Pannbandet gjorde jag i somras. Det är en concho i mitten på pannbandet och två till conchos ska på på sidorna. Här har jag gjort en ungefärlig ritning:

På stafliet

En halvmålad bild som för närvarande går under namnet stenhästen. Har varken lust eller tid att måla just nu. Är totalt uppslukad av att vänta (du hörde rätt jag ägnar mig åt att vänta och det puttar ut allt annat!) först och främst på att vi ska flytta till lerbäcken med Pojken och Jaff till Johanna (som åkte in till BB imorse! GRATTIS JOHANNA!). Sen så väntar jag på att jag ska få ta hem material så jag kan börja påta med mitt läder och självklart också på att sadelproblemet ska lösa sig. Januari ut lär jag plågas av att vilja göra så mycket men kunna göra så lite. Fast ibland kan väntan vara bra. =)

Resebyrån - Artan Fallon

"Ska du inte finna dig ett namn? Du är ju en man nu!" Artan spejade tankfullt ut över sitt rike. "Hur många lager av ålderns mask tiden än lägger på kommer jag alltid att vara en liten pojke." Det blev tyst. "Varför?" frågade Howin till slut. "För att jag föddes så."