Leken

Jag och Pojken hade en otroligt mysig timme alldeles ensamma i ridhuset här om dagen! Jag började med att longera. Han var trevlig och höll tempot jag bad om men pep hela tiden och ruskade på huvudet vilket betyder att han vill springa men känner sig hindrad. I detta fall var han hindrad av det faktum att jag bestämmer tempot på linan och att han respekterar det vilket är bra. Men eftersom jag tror på att respekt föder respekt släppte jag lös honom och lät honom göra det han kände för en stund så att det skulle kännas skönare att jobba. Mycket riktigt sköt han iväg och sprang runt ett par varv i ren och skär överenergi (han hade stått i två dagar). Jag tänkte att när han ändå var så skojfrisk kanske jag skulle hänga på och leka lite så vi tävlar lite men pojken vill inte riktigt springa om utan låter mig springa först. Trots det hade han väldigt kul och la av ett par glädjeskutt. Det roliga var att så fort jag vände mig mot honom och skuttede eller joggade så stannade han upp och såg frågande på mig. Jag ville ju bara busa och fintas så som jag brukar leka med ponnyn men Pojken blev osäker direkt. Han trodde att jag bad om något. Jag tänker att det är helt acceptabelt för en häst som varit väldigt osäker poå människor att inte riktigt veta vad man ska göra i leken med en människa. Ansvaret i leken är ju trots allt uppdelat. Ingen bestämmer. Det är nog just det som gör honom osäker. Hur som helst så lät jag fintleken ligga och bestämde mig för att varva hans fria energiutbrott med inkallning i trav. Det gick underbart och han var jättenöjd.

Nu till det finaste och bästa som hänt på länge: I slutet när jag kallar in honom kommer han till mig och frågar om han får komma närmre. Jag säger nej och går själv fram till honom i stället. När jag står vid hans huvud tar han ett steg framåt vid sidan av mig och börjar klia mig på helt eget initiativ. Vilket härligt avslut på ett härligt pass.

(Not: Vi saknar ponnymannen...)