Ridskoleridning

Då har jag och min älskade Pojke bott i Lerbäcken i lite mer än en vecka. Vi stormtrivs! Trevligare mäniskor får man leta efter och färre pass är inte friskt att kräva. Underbart! Det enda som kan vara lite jobbigt är att busstiderna inte riktigt är sams med ridhustiderna. Väldigt ofta blir det trick ute på gårdsplanen på grund av att ridskolan börjat när jag hunnit ut. Jaja. Hästen överlever och förhoppningsvis får vi vår härliga sadel inom två veckor.

Till saken:

Jag blev lite halvt hjärtekrossat överraskad av ridskoleridningen:

Har alltid tänkt att det enda felet som brukar vara med den svenska ridningens dressyr är att folk stör sina hästar för mycket med sina hjälper. Med det menar jag att hästarna faktiskt går i form till en början (om inte annat i varje fall en hyffsad form) som bara är störd men mina damer och herrar. Det fanns inte ett spår av form i den lektionen jag såg på här om dagen. Hästarna försökte ständigt dra upp huvudet och ryggarna var svankiga. Dressyr för vissa är att dra eller såga ner hästens huvud. Undrar varför vanliga ryttare alltid känner att dom måste mjuka upp sina hästar innan dom går bra? Vad kan det bero på? (Måste dock notera att en hel del ryttare i privatstallet har överraskat mig positivt! Undantag finns i massor!)

Varför rider man sin häst till en återvändsgränd?