Pojkens vändning

Pojken blev ju väldigt stressad av att ha en liten flock. När vi flyttade till lösdriften blev han sitt normala jag igen bara efter något dygn där. Men en sak löste sig inte: han ville inte komma fram i hagen. Ok, tänkte jag, det förstår jag att han tycker att det är lite jobbigt att lämna sin flock efter stressen i andra stallet. Så jag tänkte att det ger sig och gav honom en vecka för sig själv. Nej, det blev inte bättre (däremot blev magen större haha) så jag började köra på som vanligt, eller i alla fall någorlunda. P.g.a lite egna stressproblem har ja prioriterat att vara lite mer med sambon så att jag får prata om det. Så några dagar har alltså pojken fått stå. Senaste veckan har han bara blivit värre och värre med det där. Senaste två dagarna sken han inte ens upp när jag kom. Idag fick jag nog. Först och främst så tog det 20 minuter (20!) att få in en häst som alltid kommer först i hagen och dessutom tycker om att bli arbetad. När han väl gav upp det eviga kringvandrandet och stannade ställde jag mig vid hans rumpa och smekte honom (för så gör man när man är en bekymrad gonimamma). Pojken tyckte att det var rätt mysigt. Jag frågade honom varför det är så bråkigt mellan oss och han vände på huvudet och letade kontakt med min hand som jag sträckte fram. Jag tänkte att nu verkar han ju okej med att jag ska ta in honom och gick fram till huvudet. Då lägger pojken sitt huvud mot min kropp så som han brukar göra när något har varit obehagligt och vill bli tröstad. Jag blev rätt förvånad över hans reaktion eftersom jag väntat mig den där "skiter i vad du gör" attityden som han haft senaste veckan. Bäst att vara lyhörd här tänkte jag och kramade honom som det är meningen att jag ska när han gör så. Höll upp grimman och Pojken stoppade självmant i huvudet. JAHA!? tänker jag. 20 minuters runtpromenixande för att sedan stoppa huvudet i grimman själv, oookej.... Men hur som helst så tänkte jag att Pojk inte verkade riktigt stabil någonstans idag så det var nog bäst att ta på sig silkesvantarna. Jag började gå lite försiktigt och bad pojken komma med rösten istället för att låta honom vänta på att grimskaftet blev sträckt. Pojken går upp precis brevid mig där vi trivs som bäst med att vara i position till varandra och gick lugnt och fokuserat FRÅN FLOCKEN med mig. Vad faaan? tänkte jag. Han har gärna velat gått lite vingligt hit och dit med mig senaste tiden. Vi kommer fram till stallet och jag öppnar dörren. Det hänger en filt för dörröppningen så att det inte ska bli så kallt när man går in och ut. Den tycker pojken är väldigt obehaglig. Som vanligt stannade han och såg bekymrat på mig. Även här slog det mig att han sökte min ögonkontakt som han alltid gör när han är med på noterna och är fokucerad på mig. Silkesvantar, tänkte jag eftersom det fungerat så bra än så länge och gjorde som jag gjorde när han var yngre och osäkrare. Jag bad honom att sänka huvudet och pussade honom i pannan (nu tror ju inte jag att hästen blir lugn av själva pussen så men pussen förbättrar faktiskt lugnet på honom. Antagligen så är det väl jag som får styrka och glädje av det och projicerar det på honom eller så är det bara närheten i sig som gör honom trygg. Jag känner ju faktiskt själv väldigt mycket styrka, trygghet och kärlek av att ha en stor nallehäst i famnen). Sen går vi in utan större problem. Han stod på gången och njöt av att bli borstad. Ännu ett "okeeeej?" för han gillar inte att stå där inne själv. Sadlar på honom och han visar som vanligt oro för att få något uppslängt på ryggen men står ändå still när jag ber om det. Kraffsade i golvet när jag gick in i sadelkammaren och han inte såg mig men slutade på röstkommando vilket inte heller har varit görbart sedan i somras. Vi rider och trots att han stått i 2 dagar och jag känner hur det spritter i kroppen på honom så lyssnar han förvånansvärt bra. Dessutom tog han själv initiativet till galopp ur slutan utan att för den skull dra och fattade en underbart fin och balanserad galopp i båda varven. Värt att notera är att han hatar att gå i snö och att rundkorallen som vi red i då var full i 2 dm snö. Han har aldrig gått så bra i snö. Efter ridningen kom han med den briljanta iden att vi skulle trickträna. Det var som om det bara slog honom helt plötsligt för han sken upp från ingenstans och började kröka på nacken (mild form av tigga). Så vi körde igenom några trick och så gick vi ut i hagen. Pojken gick löst dessutom. Har inte heller gått på länge för att han har varit så stressad och ofokuserad. Jag släpper honom och han tokspringer inte bort till de andra som står ca 400 m bort utan lunkar lungt på, stannar lite vid lösdriften och plockar på sig några halmstrån. Lunkar vidare och stannar under stora granen ganska länge. Ingen brådska alls! Vanligtvis har det varit tokgnägg och full galopp bort.