Älskade Monke

Vad som förvånar mig mest när jag funderar på hur han var är hur han lyser upp när jag kommer nu, till och med gnäggar. Hästar är så friska i skallen som inte hänger sig fast i gamla rädslor utan tillåter sig att gå ifrån det om chansen erbjuds. Bara en riktigt frisk människa tar första bästa chans dom får att jobba med sig själva och ta tag i problemen. Tänkvärt!

Himmelriket = I min nya sadel

Jag har funnit meningen med livet: Att strutta runt i ridhuset i en sprillans ny underbar Amazonas Birgitta med läderbom. Åh, sweet jesus vilken underbar känsla det är att åka runt och rida på som alltid och känna att problemen i princip löser sig självt (kanske något irriterande också med tanke på att jag tog på mig skulden för problemen vi drog på oss pga den illasittande sadeln).

Framåt/nedåt - Check

Sökning - Check

Öppna låg skritt - Check

Sluta låg skritt - Check

Öppna låg trav - Check

Sluta låg trav - Check

Totala vikthjälper - Check

Takt/tempo skritt - Check

Takt/tempo trav - Nästan check

Skrittpiruett - Under arbete

Diagonal sluta trav - Under arbete

Galoppfattning - Under arbete (Jisses, vad han tycker att det är svårt när han inte riktigt har styrkan)

Snyggt va? :)

Leken

Jag och Pojken hade en otroligt mysig timme alldeles ensamma i ridhuset här om dagen! Jag började med att longera. Han var trevlig och höll tempot jag bad om men pep hela tiden och ruskade på huvudet vilket betyder att han vill springa men känner sig hindrad. I detta fall var han hindrad av det faktum att jag bestämmer tempot på linan och att han respekterar det vilket är bra. Men eftersom jag tror på att respekt föder respekt släppte jag lös honom och lät honom göra det han kände för en stund så att det skulle kännas skönare att jobba. Mycket riktigt sköt han iväg och sprang runt ett par varv i ren och skär överenergi (han hade stått i två dagar). Jag tänkte att när han ändå var så skojfrisk kanske jag skulle hänga på och leka lite så vi tävlar lite men pojken vill inte riktigt springa om utan låter mig springa först. Trots det hade han väldigt kul och la av ett par glädjeskutt. Det roliga var att så fort jag vände mig mot honom och skuttede eller joggade så stannade han upp och såg frågande på mig. Jag ville ju bara busa och fintas så som jag brukar leka med ponnyn men Pojken blev osäker direkt. Han trodde att jag bad om något. Jag tänker att det är helt acceptabelt för en häst som varit väldigt osäker poå människor att inte riktigt veta vad man ska göra i leken med en människa. Ansvaret i leken är ju trots allt uppdelat. Ingen bestämmer. Det är nog just det som gör honom osäker. Hur som helst så lät jag fintleken ligga och bestämde mig för att varva hans fria energiutbrott med inkallning i trav. Det gick underbart och han var jättenöjd.

Nu till det finaste och bästa som hänt på länge: I slutet när jag kallar in honom kommer han till mig och frågar om han får komma närmre. Jag säger nej och går själv fram till honom i stället. När jag står vid hans huvud tar han ett steg framåt vid sidan av mig och börjar klia mig på helt eget initiativ. Vilket härligt avslut på ett härligt pass.

(Not: Vi saknar ponnymannen...)

Monsterponnyn

Både jag och Pojken saknar vår fina ponny. Fast han verkar ha det bra hos johanna som tar hand om honom åt mig ett tag. Få hästar jag har träffat har den sorts charm som jaff har. Han är en självgod och kaxig kille som tror sig vara rätt så bäst på allt. Jag beundrar hans sätt att uppfostra ryttare på: man måste KUNNA rida dressyr på akademiskt vis annars gör han inte ett smack. Kan du inte blir han bara segare och segare och till slut säger han: "Jahapp här tog bensinen slut, off you go." Då finns det inget att göra. Kan du däremot rida din akademiska dressyr med vikthjälper och lösgöring då ska du få känna på potential som heter duga. Då säger ponnyn i stället: "Okej, vad gör vi? Piaff? Ja, vi försöker med piaff. Åh, fyfan vad tungt det var! Galopp? Snälla, galopp!"

Är du värdig att rida monsterponnyn? ;-)

Människor som kan är kul tycker han men överlag är hårt arbete roligare än lätt arbete. Till exempel med en lätt vagn är han lite småseg men med en tung vagn är han jättepigg. Vi kör en gammal trilla och det är det absolut roligaste han vet. När selen åker på skiner hela hästen upp.

Synd är det att han bara är 125 hög för det är en superhäst.

I vår måste vi nog ta hem honom igen så att vi inte saknar ihjäl oss (Pojken håller med).

Ridskoleridning

Då har jag och min älskade Pojke bott i Lerbäcken i lite mer än en vecka. Vi stormtrivs! Trevligare mäniskor får man leta efter och färre pass är inte friskt att kräva. Underbart! Det enda som kan vara lite jobbigt är att busstiderna inte riktigt är sams med ridhustiderna. Väldigt ofta blir det trick ute på gårdsplanen på grund av att ridskolan börjat när jag hunnit ut. Jaja. Hästen överlever och förhoppningsvis får vi vår härliga sadel inom två veckor.

Till saken:

Jag blev lite halvt hjärtekrossat överraskad av ridskoleridningen:

Har alltid tänkt att det enda felet som brukar vara med den svenska ridningens dressyr är att folk stör sina hästar för mycket med sina hjälper. Med det menar jag att hästarna faktiskt går i form till en början (om inte annat i varje fall en hyffsad form) som bara är störd men mina damer och herrar. Det fanns inte ett spår av form i den lektionen jag såg på här om dagen. Hästarna försökte ständigt dra upp huvudet och ryggarna var svankiga. Dressyr för vissa är att dra eller såga ner hästens huvud. Undrar varför vanliga ryttare alltid känner att dom måste mjuka upp sina hästar innan dom går bra? Vad kan det bero på? (Måste dock notera att en hel del ryttare i privatstallet har överraskat mig positivt! Undantag finns i massor!)

Varför rider man sin häst till en återvändsgränd?

Hästar är min religion

Vore det inte fränt med en religion som predikar hästens tänkande och normer? Dessa harmoniska och omtänksamma (ni som tvivlar på hästens psyke, själ och intelligens kniper, jag står fast) varelser kunde lära oss kaosälskande typer ett och annat. Hästar är himmelska varelser. Därför vill jag nu mynta hästarnas första budskap:

Eftersträva harmoni

Keltiska huvudlaget

Ja, tråkigt är det att inte ha material. Jag längtar verkligen efter att få beställa hem det jag behöver för att kunna fortsätta bland annat med mitt keltiska träns (del av pannbandet och nackremmen på bilden).

Det keltiska tränset jag håller på med är byggt på ett gammalt träns vars käkrem inte var tillräckligt lång för Pojken. Jag har skurit av käkremmen och lindat en läderrem runt själva nackdelen där den brukade sitta. Pannbandet gjorde jag i somras. Det är en concho i mitten på pannbandet och två till conchos ska på på sidorna. Här har jag gjort en ungefärlig ritning: