Ett ögonblick av dans

Det går framåt!

Galoppen

Idag har vi då fotat galoppen. Han var väldigt pigg så början bestog tyvärr inte av så mycket sittshjälper som jag kanske skulle velat men lite senare i passet när han fått springa av sig lite gick han underbart. Tyvärr fick jag ingen bild på det eftersom min fotograf (a.k.a bästa vän eller om man föredrar det, min tränade apa) upptäckte att hon inte tömt kameran innan vi började fota så hon stog och raderade bilder då. Men men, vi ska försöka fota en gång till innan hon åker till spanien och då ska vi se till att ha en bildfri kamera. Bilden här uppe är den bästa bilden.

"Dressyr för hästen, inte hästen för dressyr."

Älskade underbara

Ibland blir jag alldeles tjock av lyckogråt i halsen när jag är med mina hästar. Eller ibland, ganska ofta är det. Nästan varje dag. De ger upphov till alla fina känslor som finns. Stolthet, styrka, frihet, godhet, trygghet, samhörighet och inte minst kärlek. Kravlös kärlek existerar inte till andra människor. Vi är formade av krav. Det närmaste kravlös kärlek till en annan människa man kommer är till sitt barn (skulle jag tro). Men en häst är alltid en häst och vad mer kan man begära av perfektion förkroppsligad?

Vill bara dela med mig av några härliga ord som jag hoppas att ni alla strävar efter med era hästar:

Kärlek

Harmoni

Förtroende

Bestraffning

Bestraffning får många ridskoleelever lära sig att utöva på hästen. De får lära sig att tukta men inte att analysera. Jag har sett folk slå hästar med alla tänkbara föremål, tyglar, krubbor, piskor, borstar och sopar.

Själv var jag sådan. Så fort hästen gjorde fel, SMACK. Aldrig frågade jag mig varför hästen gjorde som den gjorde. Ush, det gör mig inte stolt nånstans att veta hur jag brukade lösa problem mellan mig och hästen.

För att uppfostra en häst krävs mycket kunskap (som jag inte påstår mig ha i särskillt stora mängder men jag gör mitt bästa). Du måste veta vad hästen tänker, nå så långt in i hästens psyke som det bara går.

Många bestraffar vid fel tidpunkt också. Man måste kunna se skillnad på när hästen gör saker av orespekt (och då handlar det inte om bestraffning utan att upplysa den om att du är högre i rang) och när den gör det för att den tror att det är tillåtet-

Min filosofi är den att respekt föder respekt. Med andra ord: för att hästen ska respektera dig måste du respektera hästen som en varelse med riktiga känslor som inte ska kuvas. Sträva efter samarbete och kommunikation.

Meditation

Okej, så det är taskiga tider, vad gör man när man har en häst som känner ett ostabilt humör på 1000 meters avstånd? Jag har tänkt hela dagen idag på vad jag ska göra för att kunna fortsätta att göra framsteg med Pojken. Svaret är ju såklart meditera! Jag ska meditera innan varje ridpass med start från och med nu. Skulle absolut behövt meditera lite idag. När jag åkte ut till pappa för att träna hästarna så upptäckte jag när jag kom dit att varken mamma eller pappa kunde skjussa hem mig. Blev minst sagt rasande över att känna mig så icke-fri. Nu får jag bannemej ta mig i kragen och försöka ta det nedrans körkortet!

Förresten så vill jag tala om att vi har tackat ja till en stallplats i ett jättemysigt stall på tok för långt bort och med på tok för dåliga bussförbindelser. Cykla över en mil en kall vinterdag känns inte särskillt upphetsande.. Jaja... Vad gör man inte för att få veta att hästarna är betryggade en stallplats i höst? Det var ju ett väldigt fint och trevligt stall så det kanske inte är så hemskt ändå?

Personutveckling

Ett av mina vanligaste skämt är att säga "Ja men det är personutvecklande" till alla möjliga saker. Det mesta är nog personutvecklande förutom det som är "personoutvecklande". Någon som vet vad personlig utveckling är är Pojken. För två år sedan var han i princip helt rädd för människor.

Nu är han stoltheten själv, säker och artig som få. Det krävs en hästs psyke för att uträtta ett sådant mirakel (och kanske en 16-årig flicka med blödigt hjärta som är villig att gå den långa "personutvecklingsvägen" if i may take some credit). Han är nog en av de mest rena och ärliga själar jag vet. Vem kan inte beundra de egenskaper han besitter? Psykiskt och fysiskt stark, vänlig, en bra ledare och glad trots allt han har kämpat med. Jag har sagt det förr och säger det igen: Den här mannen (ja, han är ju ingen pojke längre) är min idol.

Se på bilden här ovan och säg mig om du kan föreställa dig honom liten, utan muskler med vitt uppspärrade ögon stå och skaka på gången när man kommer i närheten av honom? Självklart inte, han har släppt det helt. Rädsla för slag och att göra fel, ja, människor över huvutaget. Det enda som finns kvar är blyghet inför nya människor och en viss känslighet för ens humör. Pojken är Freud på fyra ben. Kanske är han och jag Freud för varandra?

Vänner

Igår var vi ute och gick runt byn, jag och pojken, mamma och jaff. Solen sken och hästarna var glada. Sista biten hoppade jag av på grund av att Pojken bajsade på vägen. Det var jag ju såklart tvungen att skyffla åt sidan. Det kändes inte nödvändigt att rida de fem sista minuterna utan bestämde mig för att gå.

Min filosofi är att om hästen kan ta ansvar för sin frihet så ska den också få ha det ansvar för den, precis som ett barn (kan barnet hålla reda på sig själv och lyssna utan att man håller det i handen så tvingar man det inte.) Så jag ger alltid hästarna en chans att gå snällt och trevligt på egen hand utan att jag håller i så länge den lyssnar när jag ger kommandon.

Det jag vill komma till är sättet pojken lyssnade på mig. Han gick max två meter ifrån mig och lyssnade om jag bad honom komma närmare eller gå längre bort, stanna, backa, sprang när jag sprang, tog ett nej när jag sa nej. Vilken känsla det var att min häst löd mig bättre än min bror. Måste verkligen ta ett snack med lillebrorsan...