God Jul

God Jul & Gott Nytt År önskar Margona, Pojken och Jaff

Du = personlig tränare

När du tränar din häst har du rollen som personlig tränare och motivatör. Det tycker jag att man ska ta på största allvar. Tränar man för sig själv som jag gör väldigt mycket så måste man vara noga med att behålla balansen i sig själv. Med det menar jag att man måste försöka hålla det man förmedlar till hästen logiskt och rent och inte komma in på fel banor.

Några frågor man kan ställa sig själv:

- Känns hästen positiv innan passet?

- Känns hästen positiv under passet?

- Känns hästen positiv efter passet?

- Får ni igenom det du vill?

- Gör ni några framsteg/tecken på framsteg?

- Blir jag arg/frustrerad/tappar humöret?

När du gett dig själv svar på dessa frågor utvecklar du det vidare: Varför?

När svar på det finns frågar man sig: Hur kan jag åtgärda det?

Man får inte glömma att resonera ur hästens vinkel också, inte bara sin egen. T.ex. Får ni igenom det ni vill? Svar: nej. Varför? För att jag blir frustrerad och tappar fokus? För att hästen inte är tillräckligt stark för övningen än? Man måste tänka brett och titta på alla möjligheter.

Hur kan jag åtgärda det? För att få svar på det måste man först veta vad problemet är. Vi säger att problemet är att hästen spänner till i överlinjen. Försök då att tänka ut när hästen blir spänd i överlinjen. I traven? I slutan? Analysera! När du samlat infon till en klump sorterar du ihop det och frågar dig vad denna infon är tecken på: Ryggont? Dålig bakbensstyrka? Dålig balans? Ren pigghet? Så återstår bara det svåraste och lättaste: hur åtgärdar man det?

Detta och ett par stora speglar är till stor hjälp när man tränar för sig själv.

Det anser i varje fall jag. Hoppas att fler kan ta del av det och använda det till sin och sin hästs fördel!

Julklappen till den hästtokige!

Måttbeställt spanskt pannband - 250 kr

Enkelt (ej dubbelsytt. Kan dock ev. fås dubbellimmat) pannband med fransar. Handsytt i brunt eller natur. Önskas en annan färg blir det ett tillägg på 100 kr, då får du välja alla färger mellan himmel och jord. Vill man ha ett pannband i avvikande färg kan man också få en matchande nosrem för ett tillägg på 75 kr. Beställs på min mejl: gonis_stilren@hotmail.com. Uppge storlek, färg och ev. tillägg.

Min julklapp till er! God Jul!

Pannbandet på bilden är nitat. På grund av dåliga nitar kommer de pannband jag syr upp nu vara gjorda med bara sömmar.

Tillit

Tricktränade och red sedan i kapson. Tränade tempo, takt och sökning i skolorna. Jag fick igenom mycket i nacken som han har en sned kota i (kotknackarn kommer aldrig!) och han var rätt nöjd med sig själv.

För att ni ska förstå vad det jag nu tänker berätta innebär måste jag först berätta vem Pojken var när jag först träffade honom: Det var en kall höstdag när jag anlände till stallet för tre år sedan. Kallblodsstoet Granfaksa stod i sin mörka box och nosade på gallret. Jag slängde upp handen för att vidröra mulen påväg till min ponnys box. Faksan kastar sig så långt bort från mig hon bara kan. Jag blir förvånad och stannar. Hästen skakar och ser på mig med gigantiska bruna ögon. "Men herregud gumman, vad är det?" frågar jag hästen som ser ut som att jag försökt döda henne. "Travträning..." tänker jag bittert och går mot min box. Några dagar senare får jag reda på att hästen som jag träffat inte var Faksan utan den nya hästen . Tiden går och Pojken blev inte bättre i psyket. När han en dag panikartat sparkar sin kusk ur vagnen och drar hem på egen hand börjar det pratas om att han ska säljas och om inte det går slaktas. Folk tittade på honom men ville inte ha honom. Han bara står i tre månader. Till slut erbjuder jag mig att rida in honom så att han kan säljas som ridhäst. Första passet var en vackarklocka för mig. Jag insåg snabbt att den här hästen inte var småpotatis. Han var extremt misstänksam mot människor. En häst man var tvungen att jobba från scratch. Efter två månader av att bara försöka hjälpa honom att slappna av och framför allt vinna tillräckligt mycket tillit för att få HANS tillåtelse att röra vid honom.

Det jag ville säga var detta: Ingen fick ta på honom alls om man inte närmade sig honom med stor försiktighet. Gjorde man det fick man ändå bara ta på vissa delar av huvudet. Gick man längre bak började han skaka i hela kroppen och backade så långt han bara kunde. Jag får fortfarande ont i själen av att tänka på den där sorgliga figuren.

Nu kommer vi till det jag huvudsakligen skulle berätta: Passet var slut. Maria, Jaff, Pojken och jag sittandes på Pojkens rygg stog och uppmärksammade kelsjuka stallkatten Harriet. Jag flyttar bak rumpan lite för att kunna lägga mig ned. Pojken bryr sig inte. Jag sätter mig upp för att kolla hur långt bak jag sitter. "Jag tror man skulle kunna rida två på Pojken för han bryr sig ju inte i att man sitter såhär långt bak." säger jag till Maria. Tanken om hans gamla bakrädsla slår mig och min nyfikenhet väcks. Jag makar mig ännu längre bak på ryggen liggandes, nu med huvudet vid manken. Han vrider bak ett öra för att kolla vad jag gör. "Vad gör jag Pojken?" frågar jag med gulligullrösten. Han vrider på huvudet och kollar för att sedan sticka ned det igen och mysa med katten. Jag hoppar ytterligare lite längre bak och låter mina ben glida fram och tillbaks längs hans sidor. Kramar om hans rumpa med benen lite. Nu höjer han huvudet en aning ch riktar ett öra mot mig. Maria försöker få ned huvudet på honom mot katten igen men han står helt stilla. Han byter vilofot så avslappningen verkar finnas. Jag provar att placera vikten på olika sidor av honom. Han parerar utan en min. Jag åker ännu längre bak och reser mig sakta upp. Nu sitter jag på Pojkens rumpa. Han ser ut som att han prosessar i huvudet. Jag sitter där nån minut och hoppar sen av. Pojken vänder sitt huvud mot mig som för att fråga vad det där var frågan om. Jag berömmer honom och han vänder huvudet framåt och slappnar av.

Vilken puckad matte och vilken otrolig häst =)

Vaddå tala med hästar?

Så mycket snack om att tala med hästar. Jag kan säga såhär: Alla kan tala med hästar. Det är bara att öppna munnen och snacka!

"Jamen, man måste ju få dem att förstå en också." säger du då. Jaja, okej hästen förstår dig, du är upplyst bla bla bla.

Fråga dig då detta: Om man vill uppnå en konversation, spelar det då någon roll att du kan snacka om du inte kan förstå den du pratar med? Är inte det en ganska meningslös konversation?

Nej, man bör nog inte sträva efter att tala med hästarna. Sträva i stället efter att lyssna på dem. Mannen som kunde tala med hästar vore värdelös om han inte också var mannen som kunde lyssna på hästar.

Att lyssna är ditt bästa redskap. Eller vad säger du?

Förståelse

Länge har jag försökt att förmedla det här med buga till Pojken. Han har gått ned ett par gånger men har gjort det för snabbt och utan att förstå. Då han gick ned tränade jag med godis. Det blev väl helt enkelt ör mycket fokus på godis i en stund där det krävdes fokus på hans egna kropp. Jag kände att detta kanske behövde mogna i någon av oss eller kanske i båda två så jag lämnade bugningen ett tag och började istället träna cirkusbuga som förberedelse.

När vi tränade trickträning här om dagen var han ovanligt följsam och uppmärksam trots alla möjliga uppstressande saker runt om oss och allt vi gjorde satt så mycket som ett smäck som det bara kunde. Det fick mina tankar att återvända till bugan. Kanske borde jag försöka börja träna den igen på det vis Rebecca lärde mig senaste gången vi var på hällekis? Så jag prövade igen. Motviljan var stor och försöken blev bara mindre och mindre ju mer jag försökte.

Hur kan man lösa det? Min erfarenhet av Pojken är att om man ber på ett trevligare sätt kan man få ut mer så det var det jag gjorde. Istället för att skaka honom bakåt i linan tränade jag först förstärkning av min rösthjälp i back. När reaktionen var tillräckligt direkt och han siktat in sig på att det var det vi gjorde satte jag linan runt hoven, plockade upp en den och sa "back". Fortfarande en blandning mella tjurig och stressad.

Vad gör man då? Jag vet inte om jag sagt det förr men Pojken gillar inte linor. Det är bland det äckligaste som finns SPECIELLT när det sitter någonstans på kroppen. Det mesta är borttränat men ibland hoppar det fram och gör sig påmint igen (ja, ni vet själva hur det kan vara med sånt). Kunde detta vara en sådan gång? Så jag drar linan runt foten, håller i änden så att den inte åker av och börjar gå. Pojken tittar tveksamt på mig. Jag ropar på honom och då börjar han gå framåt. Han lyfter foten högt i början av obehaget men snart lugnar det ner sig.

Då prövar jag bugningen igen. Tro det eller ej han backar avslappnat halvt ned i en buga. Jag berömmer och han frustar. Vi har nu tränat buga tre gånger efter dess och snart är det stora hindret buga avklarat! Så känns det i alla fall. Men så vet man aldrig vad som händer och det ska man tänka på, att vad som än händer så finns det en anledning. Glöm inte att fråga hästen varför när du inte förstår!

Ett ögonblick av dans

Det går framåt!