Min älskade vän har bestämt sig för att vi behöver gå igenom basics igen. Nej, nej, inte bara skritta framåt/nedåt ställning/böjning som jag tänkt. Jag måste hänga in honom, sitta in honom och rida endast korta stunder för att han ska hålla sig lugn och motiverad. Visst blir han bättre och det går snabbt framåt men det är ju bara så irriterande mycket pojken-style. Nej-nu-har-vi-inte-styrka-nog-bäst-att-börja-om. Maken till osäkerhet i sin egen kropp har jag då aldrig sett. Hur som helst, glad är han, in och träna vill han och lugn som en filbunke börjar han bli så jag ska väl vara nöjd. Men helt från början.... REALLY? Allt för dig min älskade bajshäst.
Det är dock i dessa tålamodsprövande ogonblick som jag blir sådär gosigt varm av min egen kärlek till hästen (kräket) och inser att; fan, jag älskar honom verkligen av hela mitt hjärta för den han är. Glatt känns det att vara kapabel till den sortens kärlek! Hoppas att den alltid finns kvar. Men en sak är säker: jag kommer ALDRIG att ställa av honom så mycket som jag gjorde denna vinter igen.
Var på studiebesök med AR-gänget i skolan idag på Zeger ridcenter. Insåg ju då att working equitation finns bara 10 mil från oss. Åh, vad jag vill prova på! Dessutom fick jag reda på att det är de galna hästarna som är bäst: älsklingspojk, jag har funnit din gren! (Och han säger naturligtvis att dressyr på banan utan press blandat med lite trickträning är hans gren. På det svarar jag: vänta du bara! Vi ska testa! Får herrn flasha lite så är det antagligen poppis!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hallojs där!
SvaraRaderaNu har jag suttit och läst igenom hela din blogg och ler så där fånigt igenkännande
Jag har också en kallblodstravare, kallas Pastorn, och känner ganska ofta just det där "oooookeeeeej hur tänker du nu? Silkesvantarna på och gäller att vara varsam" och vissa dagar flyter allt som på räls. Fruktansvärt lyhörd för hur mitt sinnestillstånd är. Man ställer sig många Varför? och får lika många tydliga Därför! till svar. Visst tänker man ibland "jädra hästkräk" och samtidigt svämmar hjärtat över av en kärlek som bara kan jämföras med kärleken till mitt barn. Fullständigt förbehållslös! Och denna totala arbetsglädje och vilja att vara matte till lags! "Bara man fattar vad hon vill!" (och det är då jag känner jädra hästkräk!!) Och detta, visst "snacka med hästar", men kan jag inte lyssna, då kan jag lika gärna hålla truten ;) Åh du måste skriva ner mer av dina tankar. Jag kan förresten jämföra lite med ett tinkersto jag har. Vi pratar hela tiden (men känner henne sen två år tidigare innan Pastorn valde mig till matte) och hon lyssnar och lyder minsta vink, följer som en hund, tuggar hela tiden och gnäggar mjukt. Älskar henne också, absolut, hon har en alldeles speciell plats hos mig, men det är Pastorn jag brinner för.
Glada hils och hoppas få läsa mer av dig snart!