Unghästhantering enligt mig

Bra grund för en unghästs växtperiod enligt mig: kuperat underlag, lösdrift, inga täcken som kan hindra hästens fria rörelser, fri tillgång till bra grovfoder och vatten.

Vad man själv gör:

0-2 års ålder - Vänjas vid grimma, ledtränas regelbundet, miljötränas, söka kontakt och påbörja lätt kommunikation

(en teori: sträva efter positiva grundläggande upplevelser)

2-3 års ålder - Vänja vid kapson, lätt longeringsarbete ökas med tiden vänja vid bett, trickträning

3-3,5 års ålder - Vänja vid sadel, hängas på, med tiden skritta lite längre stunder

3,5 års ålder - Ridas in. Har tidigare träning gått bra så har man en riktigt bra och väl lagd grund för inridning nu.

Detta ska dock ske under förutsättning att hästen är redo för uppgiften. Man bör prova sig fram försiktigt och då och då kolla av den lilles gränser strax innan man planerar att ta nästa steg. Då är man väl förberedd för hur hästen kommer att ta. Tänker mig att man alltid ska försöka betona det positiva (enligt positiv förstärkningsteori).

Semesterdags?

Näe, Pojken är i en svacka just nu, han VILL inte träna och det känns så motigt att släpa ut honom ur hagen och försöka få ut det som behövs för att hålla kroppen i trim. Har bestämt mig för att trickträna och longera bara så att han får göra något så att musklerna inte förfaller. Sen åker ju jag till Danmark i 10 dagar och då ska han få semester både från mig och träning. Därefter kommer lilltösen och då ska Pojk få följa med på hennes ledträning och vara bakgrundfigur + att hon får vara med när han longeras. Han ska få semester från press alltså. När han visar tecken på att han börjar bli sig själv igen så tar vi upp den uppsuttna träningen igen. Men så är det ju konstigt att när jag nu rider så går galoppen utomordentligt. Har till och med kunnat få honom att tänka lite mot både öppna och sluta. Det är också i galoppen som han visar som mest positivitet. Kanske något att lägga vikt på när vi sätter igång ridningen igen i februari.

Riddare till utseende

Nu smider jag projekt igen! Den här gången är det ett som legat i baktanken hela tiden men som aldrig fått komma fram riktigt till görandet: att sy medeltidsinspirerad dekor att fota i d.v.s schabrak, rumpdingel, bröstdingel, tygeldingel, sidostyckedingel och kanske en mask fast då i läder. Har dessutom kommit på en till briljant idé: Att filma en riddarfilm ;) det blir i så fall ett sommarprojekt. Ska försöka rida med en flagga då huhuhu (blandat skratt och ojande)... Vi får se vad min fyrbente karl säger om det!

Pojkens vändning

Pojken blev ju väldigt stressad av att ha en liten flock. När vi flyttade till lösdriften blev han sitt normala jag igen bara efter något dygn där. Men en sak löste sig inte: han ville inte komma fram i hagen. Ok, tänkte jag, det förstår jag att han tycker att det är lite jobbigt att lämna sin flock efter stressen i andra stallet. Så jag tänkte att det ger sig och gav honom en vecka för sig själv. Nej, det blev inte bättre (däremot blev magen större haha) så jag började köra på som vanligt, eller i alla fall någorlunda. P.g.a lite egna stressproblem har ja prioriterat att vara lite mer med sambon så att jag får prata om det. Så några dagar har alltså pojken fått stå. Senaste veckan har han bara blivit värre och värre med det där. Senaste två dagarna sken han inte ens upp när jag kom. Idag fick jag nog. Först och främst så tog det 20 minuter (20!) att få in en häst som alltid kommer först i hagen och dessutom tycker om att bli arbetad. När han väl gav upp det eviga kringvandrandet och stannade ställde jag mig vid hans rumpa och smekte honom (för så gör man när man är en bekymrad gonimamma). Pojken tyckte att det var rätt mysigt. Jag frågade honom varför det är så bråkigt mellan oss och han vände på huvudet och letade kontakt med min hand som jag sträckte fram. Jag tänkte att nu verkar han ju okej med att jag ska ta in honom och gick fram till huvudet. Då lägger pojken sitt huvud mot min kropp så som han brukar göra när något har varit obehagligt och vill bli tröstad. Jag blev rätt förvånad över hans reaktion eftersom jag väntat mig den där "skiter i vad du gör" attityden som han haft senaste veckan. Bäst att vara lyhörd här tänkte jag och kramade honom som det är meningen att jag ska när han gör så. Höll upp grimman och Pojken stoppade självmant i huvudet. JAHA!? tänker jag. 20 minuters runtpromenixande för att sedan stoppa huvudet i grimman själv, oookej.... Men hur som helst så tänkte jag att Pojk inte verkade riktigt stabil någonstans idag så det var nog bäst att ta på sig silkesvantarna. Jag började gå lite försiktigt och bad pojken komma med rösten istället för att låta honom vänta på att grimskaftet blev sträckt. Pojken går upp precis brevid mig där vi trivs som bäst med att vara i position till varandra och gick lugnt och fokuserat FRÅN FLOCKEN med mig. Vad faaan? tänkte jag. Han har gärna velat gått lite vingligt hit och dit med mig senaste tiden. Vi kommer fram till stallet och jag öppnar dörren. Det hänger en filt för dörröppningen så att det inte ska bli så kallt när man går in och ut. Den tycker pojken är väldigt obehaglig. Som vanligt stannade han och såg bekymrat på mig. Även här slog det mig att han sökte min ögonkontakt som han alltid gör när han är med på noterna och är fokucerad på mig. Silkesvantar, tänkte jag eftersom det fungerat så bra än så länge och gjorde som jag gjorde när han var yngre och osäkrare. Jag bad honom att sänka huvudet och pussade honom i pannan (nu tror ju inte jag att hästen blir lugn av själva pussen så men pussen förbättrar faktiskt lugnet på honom. Antagligen så är det väl jag som får styrka och glädje av det och projicerar det på honom eller så är det bara närheten i sig som gör honom trygg. Jag känner ju faktiskt själv väldigt mycket styrka, trygghet och kärlek av att ha en stor nallehäst i famnen). Sen går vi in utan större problem. Han stod på gången och njöt av att bli borstad. Ännu ett "okeeeej?" för han gillar inte att stå där inne själv. Sadlar på honom och han visar som vanligt oro för att få något uppslängt på ryggen men står ändå still när jag ber om det. Kraffsade i golvet när jag gick in i sadelkammaren och han inte såg mig men slutade på röstkommando vilket inte heller har varit görbart sedan i somras. Vi rider och trots att han stått i 2 dagar och jag känner hur det spritter i kroppen på honom så lyssnar han förvånansvärt bra. Dessutom tog han själv initiativet till galopp ur slutan utan att för den skull dra och fattade en underbart fin och balanserad galopp i båda varven. Värt att notera är att han hatar att gå i snö och att rundkorallen som vi red i då var full i 2 dm snö. Han har aldrig gått så bra i snö. Efter ridningen kom han med den briljanta iden att vi skulle trickträna. Det var som om det bara slog honom helt plötsligt för han sken upp från ingenstans och började kröka på nacken (mild form av tigga). Så vi körde igenom några trick och så gick vi ut i hagen. Pojken gick löst dessutom. Har inte heller gått på länge för att han har varit så stressad och ofokuserad. Jag släpper honom och han tokspringer inte bort till de andra som står ca 400 m bort utan lunkar lungt på, stannar lite vid lösdriften och plockar på sig några halmstrån. Lunkar vidare och stannar under stora granen ganska länge. Ingen brådska alls! Vanligtvis har det varit tokgnägg och full galopp bort.

Amora Amorette

Mitt nytillskott, lilla Amora. Hon är korsning mellan frieser (pappan) och frieser/nsv/morgan (mamman) född i mars 2010. Tanken med att köpa henne var att jag ska ha en stabil och lugn häst att få "leka av mig på", speciellt då tornerspel och damsadelridning. Jag vill ju inte pressa Pojken till sådant förns han har landat ordentligt i sig själv. Att köpa en så pass ung häst bestämde jag mig för därför att jag vill vara med från början och även få gå igenom den perioden (före själva inridningsstadiet) för min egen utvecklings skull. Är mycket nöjd med henne och tar hem henne i Januari!

Flockmodifiering

Har inte skrivit på ett tag. Det är kära skolans och en hel radda förkylningar som har orsakat det. Hur som helst så finns en hel del att uppdatera:

Jaff är såld. Jag har alltid sagt att så länge jaff är lycklig hos mig så får han stanna kvar. Men de två senaste åren har han varit deprimerad fram och tillbaka och jag har mått riktigt dåligt över det. Nu är han såld till en familj med tre barn: En flicka och två yngre pojkar, alla ryttare. Ni må tro att han får uppmärksamhet och det kräver han ju, den lille prinsen. Han är gladare än han varit på länge och jag är riktigt nöjd med beslutet. Tänk så mogen man kan vara ibland.

Det var det bästa för oss båda. Vi stimulerade inte varandras utveckling och trots att vi har ett jäkligt mysigt band till varandra eftersom vi är barndomsvänner så räckte inte det, i alla fall inte för jaff. Men jag hoppas på att få köpa tillbaka honom (har till och med skrivit i kontraktet att jag ska ha tillbaka honom om han ska säljas) när han blir gammal så att han får leva sina sista år hos mig. Jaff har en helt egen plats i mitt hjärta som ingen annan kommer att fylla. En sådan tight teammate som jag har haft i min jaff hoppas jag få stöta på igen, om så bara en gång till. Jaff och jag var alltid mer eller mindre en vilja och en tanke. Som tur är vill familjen träna för mig. Ingen förstår mig bättre som hästmänniska än jaff.

Så nu när jaff är såld har jag alltså plats, ekonomi och tid för en till häst. Tror jag gör ett separat inlägg om henne med bild, detta inlägg tillägnas min älskade ponny och bästa vän, Jaff. Jag kommer alltid att älska dig mitt hjärta.